nu fick du mig...
... att vilja ha något från dig. något som är ouppnåeligt. så är det alltid med oss. VI är ouppnåeliga, eller hur man stavar det. out of reach. hur kommer det sig att det alltid ska vara så mellan oss? som att det är meningen att vi dras till varandra vid alldeles för fel tidpunkter? är det för att pröva? pröva oss? och se om vi kan klara oss förbi det? om vi är så starka? det fanns en tid för ett tag sen då vi var nära att bli enade. och klara oss förbi mållinjen. och jag har aldrig fattat varför vi snubblade vid den linjen? eller vände och sprang åt andra hållet? vad gjorde vi? var det kanske Jag som vände och sprang åt andra hållet, och du som snubblade över mig? Vilket sätt jag än vrider och vänder på det, så vet jag att det var Jag som startade det där tvivlet... och då fick jag även dig att tvivla. DÄR låg misstaget. jag skulle aldrig tvivlat. men det komiska då var att jag saktade ner för att jag var rädd att snubbla på mållinjen sen. och jag ville springa in i mål med flaggan i topp, helsäker på vad jag gjorde och att jag skulle klara det. men så blev det inte... för då hade Du redan snubblat. och så var det kört. och nu..
för ett tag sen fann vi kontakten igen. och det var även samma visa denna gång. ouppnåeligt. VARFÖR? varför NU? ja, varför kom du nu? och varför gick jag inte till dig förut? varför är vi, VI? så typiskt. och ändå så magiskt. som att det är menat. menat som en utmaning vi måste vinna. problemet i det här loppet är att det ligger en massa koner för min väg. och det vet både du och jag. i vår värld finns det inga koner. men vår värld är inte verkligheten.
jag önskar jag kunde ge dig allt. och båda vi vet att ingen av oss nöjer oss med LITE... blir det då INGET ALLS? kaputt? slut? finito? Nej, snälla det får inte bli så.
jag önskar jag kunde, men jag kan ju inte det.. kan inte ens lova någonting, fastän jag i våran värld redan lovat. varför är inte våran värld verkligheten? det skulle vara så mycket enklare.
Men är Annika enkel? NEJ. aldrig. hon är inte ens värd att kämpa för, eller lägga ner tid för. för hon krånglar, och hon krånglar.
jag vet en sak... och det är att jag alltid kmr försvinna in i våran värld någon gång då och då. titta till dig, ha dig nära..slippa saknaden. för så länge våran värld finns, finns det hopp...
för ett tag sen fann vi kontakten igen. och det var även samma visa denna gång. ouppnåeligt. VARFÖR? varför NU? ja, varför kom du nu? och varför gick jag inte till dig förut? varför är vi, VI? så typiskt. och ändå så magiskt. som att det är menat. menat som en utmaning vi måste vinna. problemet i det här loppet är att det ligger en massa koner för min väg. och det vet både du och jag. i vår värld finns det inga koner. men vår värld är inte verkligheten.
jag önskar jag kunde ge dig allt. och båda vi vet att ingen av oss nöjer oss med LITE... blir det då INGET ALLS? kaputt? slut? finito? Nej, snälla det får inte bli så.
jag önskar jag kunde, men jag kan ju inte det.. kan inte ens lova någonting, fastän jag i våran värld redan lovat. varför är inte våran värld verkligheten? det skulle vara så mycket enklare.
Men är Annika enkel? NEJ. aldrig. hon är inte ens värd att kämpa för, eller lägga ner tid för. för hon krånglar, och hon krånglar.
jag vet en sak... och det är att jag alltid kmr försvinna in i våran värld någon gång då och då. titta till dig, ha dig nära..slippa saknaden. för så länge våran värld finns, finns det hopp...
Kommentarer
Trackback
