anki

Det finns så mycket jag vill säga till dig, men det är inte mycket som har någon mening. inte mycket som gör det bättre för dig att förstå. För de saker jag känner och tänker sätter sig bra i mitt huvud, men nästan omöjliga att förklara.
Jag vet att du tycker att du förtjänar en bra förklaring till allt detta. Fan så mycket lättare det hade varit om du kunde hoppa in i min hjärna, för då skulle du se att det inte alls är DITT fel. det är MITT fel. det är JAG som är problemet här.
Jag vill inte att du ska känna någon som helst skuld till det som hänt, du kunde inte bete dig på ett bättre sätt än du gjort.
Visst har du sagt saker under loppets gång som inte är de mest positiva, men vems fel är det då? då var det ju på grund utav saker jag gjort, och med all rätt har du reagerat på det sättet då. Jag är bara så förvirrad. Mitt liv är inte det lättaste just nu. kanske låter som den sämsta ursäkter någonsin, men som sagt, jag önskar du kunde förstå mig.
Jag vet att de mesta besluten jag gjort, har styrts av mina tankar... jag tänker alldeles för mycket på vad som skulle kunna hända, vrider och vänder på alla sätt i mitt huvud, för att se till så att jag skyddar mig själv från att bli sårad. och hur underbar en person än är, så blir det svårt att komma förbi den höga muren som finns, som finns till för att jag inte ska kunna må dåligt. och se hur det blivit nu. nej INTE FAN mår jag bra utav detta iaf!
om jag bara hade satsat helhjärtat och slutat tänkt så mycket, så hade det här säkert fungerat. och det gör så ont att veta det. så sjuukt ont! det var aldrig min mening att försöka såra dig, och jag vet att jag inte är din favoritperson just nu. du tänker säkert hemska tankar om mig, för att övertala dig själv, så att du ska må bättre.
och jag klandrar dig inte. jag vill bara att du ska må bra igen, för det där samtalet mellan oss var bland det värsta jag varit med om. att höra dig... sådär.. sådär när man vet att man stuckit en kniv i någons hjärta ungefär. Jag vill Aldrig uppleva det igen. Och vill Aldrig att du ska behöva uppleva det igen heller.
Patetiskt när jag tänker efter, att jag sitter här och mår dåligt, när det är DIG det är synd om. Man kan ju tro att det är jag som är DU, men grejen är bara den att jag HATAR att veta att jag gjort någon illa. bara tanken av det gör mig illamående. jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag vet iaf en sak...
och det är att jag önskar med allt jag har att du någon gång i framtiden är villig att förlåta mig och kunna prata med mig igen. kanske sätta oss på en gunga och försvinna från jorden ett tag?

/ Annika