anki

du... vem är du?
man vet hur saker kommer sluta, ändå så gör man det. du tror att jag inte förstår. men det gör jag. jag förstår alldeles utmärkt vad det är som försöker sägas till mig men inte sägs. ibland behöver man inte säga saker för att en människa ska förstå. det bara blixtrar framför mina ögon hela tiden. Dom där varningsskyltarna. Nej anki, Nej! Men vad gör jag? jag fortsätter. Fortsätter som att jag vill bli sådär, så som jag redan varit så mycket i mitt liv. Som att allt är som vanligt. Men Anki förstår, hon gör det. Det kommer aldrig bli sådär. Ja, det finns dom som bara inte klarar av det. Men så tänker jag... jag klarar det inte riktigt heller. Eller så klarar jag det, men blir så osäker eftersom du kanske är det. Du gör mig osäker. Men Anki förstår, hon gör det. Jag får nästan en tendens att bli för mycket för allt. Jag vill inte det. I det här läget så finns det mycket frågetecken. Men ändå så känner jag mig som ett enda stort utropstecken, bland alla frågetecknen. När ska det ändras? Aldrig? Du tror att du vet nu, vet att det är du. Men så är det inte...Det är inte du. Det skulle kunna vara, men det är inte det. Men Anki förstår, hon gör det. Hon förstår så mycket, men gör ingenting åt det. Det är nästan som att hon vill bli sådär. Du gör mig osäker. Jag står kvar. Jag tänker inte falla till marken. Jag står kvar. Och jag förstår...